I det här inlägget ska jag beskriva min väg mot lärarstudierna. Jag tror nämligen att det är bra att då och då påminna sig själv om varför man gör det man gör, och framför allt varför man vill göra det.
Under min grundskoletid stod det helt klart för mig. Lärare skulle jag inte bli. Känslan som uppstod i samband med olika muntliga presentationer förstärkte min uppfattning av att det inte skulle ske. Jag skulle bli någonting annat. Senare i livet, när jag hade växt till mig lite, kom jag över det jag uppfattade som hemskt i samband med muntliga föredrag. Nästan så att jag började tycka om det. Men lärare skulle jag inte bli.
I samband med en gymnasiekurs i historia som innehöll ett långt muntligt föredrag fick jag feedback från min i övrigt helt fantastiska lärare att jag var ett lärarämne. Det blev som en liten trigger. Plötsligt började tanken hemsöka mig, det som jag hela mitt liv sagt att jag inte ska göra höll vändas till något tänkbart. Efter studentexamen fick jag chansen att testa på att jobba som lärare, och jag tog den. Högen av sabbatsår ökade tills jag bestämde mig. Jag ska bli lärare. Nu håller jag på bli lärare, och dessutom är jag nöjd med det.
Vad var det som fick mig att ändra mig? En elev frågade mig en gång varför jag ville vara lärare. Mitt svar var – varför skulle jag inte villa vara lärare? Jag får ju vara här i skolan och upptäcka världen tillsammans med er varje dag.
Jag vill bli lärare – för jag vill jobba med möjligheter!