Bästa läsare!

Hur god framförhållnings man än försöker ha tenderar alltid allting klumpa ihop sig just i maj. Det är en spännande företeelse eftersom jag tror de absolut flesta är överens om det. Kurser och undervisning har pågått under hela året men det är i maj som säcken ska knytas ihop. Det berör samtliga som är inblandade inom verksamheten, studerande, lärare och så vidare.
Men när man är klar så är man klar – eller är det så? Om vi ska utveckla och framför allt förbättra verksamhet behöver vi ständigt utvärdera det vi gjort. Vad har vi gjort, varför har vi gjort det, hur har vi gjort det, vad har fungerat bra, vad har fungerat mindre bra osv. Även fast någonting är bra kan det alltid bli bättre.
Vi talar generellt väldigt mycket om utveckling, men utveckling betyder inte per definition förbättring. Genom att lägga tid och energi på utvärderingar skapas förutsättningar att utveckla och förbättra.

Ofta tänker man att skolans utvärdering slutar när elever har fått sina vitsord inskrivna på betyget, men det stämmer inte alls. Betyget är endast en liten del av bedömning och utvärdering. I de bästa av alla världar ska eleverna själva utvärdera sina prestationer, lärare ska utvärdera sina prestationer, elever och lärare ska utvärdera varandras prestationer, organisationen behöver utvärdera sina prestationer. Väl utförd utvärdering skapar möjligheter för att utveckla mot förbättringar.

Därför vill jag avslutningsvis uppmuntra alla elever, studeranden och lärare att lägga tid på att utvärdera era prestationer. Jag förstår att sommarlovet hägrar och att vi förtjänar lite ledigt efter en tuff vårtermin. Min övertygelse är dock att det är lättare att återgå till arbetet/studierna och fortsätta utvecklas om man har utvärderat tidigare arbetsmetoder när man tar sig an det nya verksamhetsåret.

Trevlig maj!

I en allt mer globaliserad värld blir det allt viktigare att resonera kring kulturer och hur vi hanterar olika kulturer. Det är intressant hur skolan som institution hanterar dessa kulturmöten som ständigt sker. Det är nämligen ofrånkomligt att man inom en kultur lever enligt sina kulturella normer och värderingar utan att desto mera reflektera över vad de betyder. I samband med kulturmöten uppstår en situation där den egna kulturen jämförs med andra, och det är kanske först då man inser sina egna kulturella ageranden.

Detta är viktigt i dagens globaliserade skola. När vi tar emot nya elever från annan kulturell bakgrund behöver vi ha en stor kulturell medvetenhet om vi ska klara av att inkludera och integrera eleverna i vår skolverksamhet och den kultur som råder.

Enligt våra styrdokument ska vi värna om varje barns rätt till utbildning, delaktighet och lika behandling. Är detta möjligt om vi inte utmanar våra kulturella föreställningar?
Ett utmanande exempel som ofta uppstår är språkliga utmaningar. Språket kan ofta ses som det centrala i undervisningen eftersom det behövs i samtliga undervisningsmoment, förmågan att kommunicera. Språket är dessutom mera än ett sätt att kommunicera, det styr också vår tankevärld och vårt sätt att tänka. När en elev med annan språklig bakgrund kommer till en ny skola blir fokus ofta att man ska lära sig skolspråket så fort som möjligt. Det är förvisso viktigt att man lär sig språket, men det är lika viktigt att eleven får utveckla sina andra kunskaper också.

Det är också viktigt att resonera kring bedömningen i dessa situationer. Vi exemplifierar med matematik. Eleven med ett annat modersmål har lärt sig termer och matematiska tankesätt på ett annat sätt än t.ex. vi har gjort på svenska. På arabiska skriver man från höger till vänster, och det betyder ju att våra matematiska uträkningar blir bak-som-fram för en elev med arabiska som modersmål. Det är ett exempel på en svårighet som kan uppstå, som inte behöver ha någonting att göra med elevens kunskaper i matematik. Om vi då bedömer eleven efter våra kulturella normer är vi inte rättvisa mot eleven. Detta är ett av många exempel på situationer som kan uppstå i det multikulturella klassrummet. Det visar på vikten av förståelse för hur den kulturella bakgrunden påverkar oss samt vikten av att klara av att utmana sin egen kulturella föreställning och försöka förstå andra kulturer. Det är endast då vi som lärare kan garantera elevens rätt till god utbildning och lika behandling.

Vad kan vi som lärare göra?
-Vi bör förstå att vi är präglade av vår egen kultur och att den i allra högsta grad påverkar vår undervisning.
-Vi bör sätta oss in i våra elevers kulturer för att förstå de svårigheter som de kan uppleva i en ny kultur.
-Vi kan jobba kontrastivt, dvs. hjälpa den enskilda eleven att jämföra de olika kulturernas synsätt i olika frågor. Det betyder förstås att läraren behöver ha mycket kunskap. Läraren kan också genom diskussion tillsammans med eleven identifiera skillnader i respektive tankevärldar.
-Vi kan jobba med induktiva arbetsmetoder. Genom att lyfta fram elevernas tankar utgår vi från deras erfarenheter och tankar, vilket möjliggör för den enskilda eleven att utvecklas där hen är.
-Om språket är en central byggsten inom skolvärlden är det viktigt att också elever med annat modersmål får känna att det språket har ett värde. Det är viktigt inte minst för identitetsskapandet, men också för att elever som lär sig ett andra, tredje eller fjärde språk har bättre förutsättningar ju bättre man hanterar sitt modersmål. Därför är det viktigt att eleven får utveckla sitt modersmål parallellt med den övriga undervisningen.

Utmanande, intressant och viktigt. Hurdan interkulturell beredskap har vi i våra skolor idag?

Tänk om det fanns ett virtuellt program som slumpmässigt skulle kasta ut en till en okänd kultur och främmande del av världen. Med hjälp av det kunde man göra massor med ämnesintegrerade och interkulturella upptäckter.

Samhällskunskap – Vad är det för statsskick? Hur mycket människor bor det i staden/landet? Vad har man för valuta? Hur är valutan i jämförelse till vår egen? Vad talar man för språk?
Historia – Vad har staden/landet för historia? Hur passar landet in i den globala historien?
Religion – Vad finns det för religioner och livsåskådningar i landet samt vad är kännetecknade för dem?
Musik – Vilken typ av traditionell och modern musik finns i landet? Finns det några spännande instrument?
Matematik – Hur stort är landet i förhållande till det egna landet? Hur långt är det till landet? Hur länge skulle det ta att promenera dit om man håller en snitthastighet på 6 km/h?
Geografi – Vilken typ av klimat finns i landet? Vad finns det för råvaror och produktioner i landet? Hur skulle man kunna resa dit? Sevärdheter?
Biologi – Vad finns det för djurliv och växtlighet i landet?

Med ett sådant program skulle elever kunna jobba ämnesöverskridande och kollaborativt och bekanta sig med främmande platser och kulturer och göra jämförelser med elevernas egna verklighet. Endast fantasin begränsar möjligheterna. Som avslutning i en sådan sekvens kunde eleverna blanda in modersmål och skriva ett resereportage om platsen, utan att de behöver sätta foten utanför skolan.

Det bästa av allt är att det ju redan idag är helt möjligt. Lösningen heter www.geoguessr.com.
Vad tror ni, finns det någon potential i ett sådant upplägg?

I det här inlägget ska jag beskriva min väg mot lärarstudierna. Jag tror nämligen att det är bra att då och då påminna sig själv om varför man gör det man gör, och framför allt varför man vill göra det.

Under min grundskoletid stod det helt klart för mig. Lärare skulle jag inte bli. Känslan som uppstod i samband med olika muntliga presentationer förstärkte min uppfattning av att det inte skulle ske. Jag skulle bli någonting annat. Senare i livet, när jag hade växt till mig lite, kom jag över det jag uppfattade som hemskt i samband med muntliga föredrag. Nästan så att jag började tycka om det. Men lärare skulle jag inte bli.

I samband med en gymnasiekurs i historia som innehöll ett långt muntligt föredrag fick jag feedback från min i övrigt helt fantastiska lärare att jag var ett lärarämne. Det blev som en liten trigger. Plötsligt började tanken hemsöka mig, det som jag hela mitt liv sagt att jag inte ska göra höll vändas till något tänkbart. Efter studentexamen fick jag chansen att testa på att jobba som lärare, och jag tog den. Högen av sabbatsår ökade tills jag bestämde mig. Jag ska bli lärare. Nu håller jag på bli lärare, och dessutom är jag nöjd med det.

Vad var det som fick mig att ändra mig? En elev frågade mig en gång varför jag ville vara lärare. Mitt svar var – varför skulle jag inte villa vara lärare? Jag får ju vara här i skolan och upptäcka världen tillsammans med er varje dag.
Jag vill bli lärare – för jag vill jobba med möjligheter!

En morgon steg jag upp, tittade ut över Metviken i Vasa och tänkte – det är klart att Sten-Erik Snok ska ha en blogg. Sagt och gjort, nu har jag en blogg!

Vem är jag och varför ska jag ha en blogg? 

Sten-Erik Snok är som de flesta säkert förstår en pseudonym. Det är alltså inte mitt riktiga namn. Jag studerar Pedagogik vid Åbo Akademi i Vasa, Fakulteten för Pedagogik och välfärdsstudier. Det som mina studier så här långt har lärt mig är att saker är komplicerade, och ju mera man lär sig, desto mer komplicerat blir det. Sällan har en fråga endast ett svar, utan olika fenomen behöver belysas ur olika perspektiv. När man har reflekterat ett tag över perspektiven kan man komma till olika insikter. Har man kommit till en insikt så har man gjort någonting bra. Då har man ytterligare parametrar att ta i beaktande vid nästa reflektion som således blir svårare än de föregående reflektionerna. Det blir som en evig hermeneutisk cirkel – lärande är livslångt, det tar aldrig slut. Därför är det väldigt inspirerande att fördjupa sig inom pedagogik och bildningsfrågor i allmänhet.

Var kom nu bloggen in i det här då? Jo, att skriva blogg är ett sätt att reflektera. Det är alltså främst av egoistiska skäl jag startar den här bloggen. Det skapar ett tillfälle för mig att problematisera och fundera kring olika saker jag upplever. Om någon blir provocerad av det jag skriver är det ännu bättre, för då kan det bli diskussion. Det välkomnar jag!

Hjärtligt välkommen in i min värld.